Hon ger röst åt mammor som förlorat sina barn
I boken Mammorna möter författaren och journalisten Alexandra Pascalidou mammor i Sveriges fattigaste och mest utsatta områden. Från mammor som har förlorat sina barn i dödsskjutningar till mammor som polisanmäler sina egna barn, men också mammor som fostrat förebilder mot alla odds. Nu kommer boken ut som lättläst.
Alexandra Pascalidou saknade kvinnor och mammor i samhällsdebatten om det dödliga våldet. För hur kom det sig att det främst var politiker, poliser, kriminella och kriminologer som uttalade sig i media? Alltid män? Hon bestämde sig för att skriva en bok om och med de som stod längst bort från strålkastarljuset: mammorna.
– Unga män som blivit skjutna reduceras till siffror, statistik och nyhetsrubriker. Men vilka var de när de var i livet? De enda personerna som kan ge en fullkomlig bild och mänskliggöra de här människorna, är mammorna. Jag häpnade över att ingen hade tänkt den tanken innan.
I arbetet med boken har Alexandra Pascalidou tänkt mycket på sin egen uppväxt i Rinkeby i Stockholm och på sin mamma, som var ensamstående med tre barn. Familjen var utan akademiska poäng och kunskaper i det svenska språket.
– Jag tror och hoppas att den här boken kan göra skillnad. Att den kommer ut som lättläst är en demokratifråga, en rättvisefråga.
Djupdyker i samhällsfrågor
Det är inte bara en bok om dödskjutningar, utan även en bok om mammor som kämpar trots alla utmaningar det innebär att leva i de mest marginaliserade, segregerade och stigmatiserade förorterna. Det fanns en äntligen-känsla bland mammorna att ”kan det verkligen vara möjligt att vi får prata, förklara och ge vår syn på verkligheten?” Hon beskriver mötet med dem som både fängslande och sorgligt.
– Boken går bortom rubrikerna och stereotyperna. Djupdyker i människors liv och i ödesfrågor i vår tid: stigmatisering, utanförskap, fattigdom, växande klassklyftor och det fatala våldet. Jag är tacksam och ödmjuk för att den nu kommer ut som lättläst och når ut bredare.
