Kusligheter i sjöns djup
Författaren Kerstin Lundberg Hahn skriver lättläst skräck som kryper under skinnet. Hon har tidigare skrämt oss med levande fettklumpar i avloppet, uråldriga hämndlystna varelser under golvplankor, myllrande råttor, en soldat som går igen, en rabiessmittad hund och en önskebrunn där något måste offras för att ens önskningar ska uppfyllas. Nu är hon tillbaka med sin sjunde skräckberättelse, där en vålnad i en sjö vill ha sällskap.
Du har skrivit många skräckböcker för oss, nu senast Ensam under ytan. Gillar du själv att läsa skräck?
– Sanningen är att jag är lite mörkrädd och undviker de allra läskigaste böckerna och filmerna. Samtidigt lockas jag av det man kan göra med skräck: skrämmas samtidigt som man skriver om det djupt mänskliga.
Den här berättelsen handlar också om ensamhet, hur viktig är den tematiken?
– Kanske handlar det lika mycket om längtan och saknad som om ensamhet? Jag blir glad när jag märker att berättelsen läses på olika sätt. Jag har fått flera tolkningsförslag på handlingen från unga läsare: om att känna sig instängd och avskild från andra eller om att längta efter kärlek.
Kommer du våga bada i en sjö igen, efter att ha skrivit den här berättelsen?
– Haha, den frågan borde man ställa till läsarna. I alla fall tror jag att man tänker på berättelsen nästa gång man känner sjögräs snudda vid foten, eller ett kallt stråk vatten dra förbi.
När en skräckberättelse är riktigt bra brukar den kunna ge en fysisk reaktion på ett sätt som skiljer sig från mycket annan litteratur. Är det svårt att skriva riktigt läskigt?
– Tvärtom. När jag själv reagerar med rysningar under skrivprocessen vet jag att jag är rätt ute.
Skräck som skrämmer till läsning
