Månadens författare - Christin Ljungqvist
Vitormen, eller Lindormen som den också kallas, är en varelse djupt rotad i svensk mytologi. Ondsint och farlig, flera meter lång och lik en drake är den ett monster ingen människa vill möta. I sin första lättlästa bok Vitormen jagar tar Christin Ljungqvist naturen till hjälp för att skriva fram en otäck historia om det som döljer sig bortom verkligheten.
Kaninhjärta. Fågelbarn. Rävsång. Titlarna på hennes tidigare böcker skvallrar om Christin Ljungqvists dragning till naturen och djuret inom oss. Vitormen jagar utspelar sig i och omkring en skogsjö, inspirerad av Christins egen hemmiljö nära sjön Lygern utanför Kungsbacka.
– Jag tycker det är läskigt och fascinerande med sjöar, med sötvatten som är tungt och kan dra ner dig under ytan. Vitormar bor egentligen inte i sjöar, tror jag. Men det passade för min berättelse, säger hon.
Från spöken till monsterskräck
Christin beskriver sig själv som en ”spöktroende drömmare” och hennes tidigare böcker har rört sig mest i det inre och spöklika, på gränsen mellan naturligt och övernaturligt. Med Vitormen jagar tar hon steget till en mer actionfylld skräck, något som har haft sina utmaningar.
"Jag fascineras av sjöar, med tungt vatten som kan dra ner dig under ytan."
– Att skriva skräck är inte helt enkelt. Du måste fördela skräckeffekterna på ett bra sätt och skriva trovärdigt om saker du verkligen inte har någon erfarenhet av. Som att bli anfallen av en orm som är större än du själv till exempel.
Skriva lättläst bra språkövning
Vitormen jagar är Christins debut som författare av lättläst. Under tiden som mammaledig med barnen Rut och Ester passade ett kortare skrivprojekt bra. Hon ser lättläst-formatet som en nyttig träning i att hålla sitt eget språk i schack, samtidigt som hon vill väcka läslust hos alla genom spänningen en skräckberättelse kan ge.
– Jag vill gärna skriva mer för barn, men mitt målande språk kan stå i vägen ibland. Att skriva lättläst är en bra övning, att skriva mer direkt och rensa bort metaforer och onödigt svåra ord. Det känns också meningsfullt att skriva en riktigt spännande lättläst historia. För varför skulle de med lässvårigheter förskonas från att bli skrämda, avslutar Christin med ett skratt.
