Vems ”mått mätt” är mest rätt?
Jag pratar språk, läsning och givetvis lättläst med SFI-läraren Camilla Berner. Hon brukar undervisa elever som inte har så lång utbildningsbakgrund. Vårt samtal handlar bland annat om kulturskillnader och att det finns olika definitioner av vad ”styrka” och ”kunskap” är.
Camilla berättar att hennes elever kämpar med att få läsningen att bli något naturligt. På de första nivåerna på SFI är läsningen oftast ännu inte automatiserad.
– När jag ser en skylt läser jag vad det står intuitivt. Eleverna ser inte ordbilder på det sättet. De är inte vana vid att möta text, säger Camilla.
Hon berättar att hon upplever att texter, skönlitterära texter, är allt för abstrakta. Eleverna lever så mycket här och nu. Speciellt de som har en annan utbildningsbakgrund än den vi är vana vid här i Sverige.
– De är ej vana vid att förhålla sig till världen på det abstrakta sätt som vi gör. De flesta av mina elever lever på en mycket mer konkret nivå, förklarar Camilla.
”Med våra mått mätt”
Här i Sverige anses det ofta vara fint att ha mycket och lång utbildning, det är sådant som värderas högt. Uttrycket ”med våra mått mätt…” hör man ofta folk slänga sig med. Men vems mått är egentligen mest rätt? Måste något värderas högre än något annat? I några av de länder som nyanlända kommer från är det andra saker som värderas högt; till exempel att vara en bra människa, att uppfostra barn, laga god mat, osv.
– De som kommer hit har kanske inte alltid en svensk persons utbildning, men de har något annat. Ofta är de enormt mycket starkare. De har klarat av att ta sig hit, det har riskerat sitt liv, ibland sina barns liv. De har sett mer än vad genomsnittssvensken har sett. Många är så starka. Och trots det ser samhället ner på dem, säger Camilla.
Samtidigt är det ju viktigt att komma ihåg att andra länder liknar Sverige på många sätt, där spelar exempelvis utbildningsnivån också stor roll.
Skönlitterär läsning kräver en distans
Camilla berättar hur de under lektioner läser en text om någon som har en lägenhet med balkong. Hon ställer sedan frågor till eleverna för att diskutera texten. En fråga kan vara vems balkongen är? Men läsaren har ibland svårt att separera skikten i den skönlitterära texten från verkligheten och tror att Camilla påstår att hen har balkong. Läsaren insisterar då på att hen inte har en balkong.
– Det finns inget lager, ingen distans mellan det som läsaren läser och läsaren själv. Det här gäller främst de elever som inte har så lång utbildningsbakgrund, personer som inte tidigare har varit i kontakt med skönlitterär text.
En annan gång tog en elev med sig ett reklamblad som hon fått hem i brevlådan. Det var ett företag som sålde tröjor. Eleven frågade Camilla vad det stod på pappret och hon ägnade tid åt att låta hela klassen läsa och förstå informationen på bladet. En tröja kostade 149 kr.
”Nej, tack, jag vill inte köpa en tröja!”
När de läst texten tillsammans frågar Camilla om någon uppfattat vad tröjan kostade.
– Nej, jag vill inte ha någon tröja, svarar den tillfrågade eleven.
– Nej, men om du skulle köpa en tröja, vad hade den då kostat? Envisas Camilla.
– Nej tack, jag vill inte köpa en tröja, håller eleven fast vid.
– Nej, jag vet. Du behöver inte. Men OM du skulle köpa en tröja, vad skulle den då kosta? Fortsätter Camilla.
– Nej, jag vill inte. Jag har inga pengar.
Camilla berättar att de ägnar mycket tid åt att bara förstå grejen med en abstrakt text. Att skapa en slags distans mellan läsaren och texten.
– Har man inte studerat förut är man obekant men det här typen av abstrakt nivå. Man förstår inte att texten befinner sig i en egen dimension, att den inte ”sker här och nu”, säger hon.
Att skilja på mig textens ”jag”
Mycket tid i klassrummet går alltså åt till att diskutera vad som ligger bakom texten. Vad skiljer en skönlitterär text från en faktatext. Vem är ”duet” i texten och vem är läsaren? Och varför det alls är bra med läsning av skönlitterära texter?
– Man vill läsa om saker man kan relatera till, eller sådant man känner igen. Därefter kan man gå över och läsa texter som rör någon annan, berättar Camilla.
Ofta uppmuntrar Camilla läsarna att använda sig av sin fantasi.
– Det gör jag genom att ställa frågor som ”Vad händer sedan?” eller ”Vad tror du att det beror på?”.
Camilla berättar att hon ofta får det här svaret:
– Nej, det vet jag inte. Det står ju inte, säger eleverna oftast då och pekar på texten.